Signo Rojo Moriskan Malmö

Jag lyssnade på Signo Rojos ett år gamla promoalbum innan spelningen och blev helt ivägblåst av hur tungt det lät. Kunde det verkligen vara ett svenskt band som åstadkom en så tajt och svängig doom? Jodå, lite efterforskningar visade att bandet består av fyra killar som bor i Karlshamn. Varför inte liksom, nåt bra ska ju komma från Karlshamn också.
Moriskan har startat en rockklubb som heter Krank. Det är så sjukt välbehövligt och därför blir man lite trött när det bara är 40 pers som samlats för att se en gratisspelning med Signo Rojo. Nog för att det är torsdagkväll och bandet är relativt okänt och Moriskan inte precis har gjort sig känd för att ordna metalspelningar, men lite fler borde ju dykt upp. Man får hoppas att klubbarrangörerna har tålamod med den svårflörtade malmöpubliken och inte låter sig nedslås den här första tiden. Det som slår mig när bandet börjar spela är att de inte alls ser ut som jag tänkt mig. Jag hade tänkt mig några tjocka gubbar som liksom står still och nöter på sina instrument. Men de här killarna ser mera ut som gymnasiekids. Hela stämningen känns faktiskt lite som en skoluppvisning med en lite så där stel stämning. Live låter inte Signo Rojo som på skiva, det känns orutinerat och är lite spretigt och taffligt stundtals, men det som imponerar mest och väger upp alla brister är sången. Otroligt övertygande sångprestation som passar utomordentligt bra med musiken och har drag från så skilda band som baroness och pearl jam. Kanske hade jag önskat en ännu tyngre ljudbild live, det blir lite väl glättigt. Hade gärna ropat ut "spela långsammare"! Allt som allt var det en riktigt trevligt gig. Jag ser gärna bandet igen om nåt år när de förhoppningsvis har spelat ihop sig ännu mera.

Kylesa Beta Köpenhamn

Som vanligt var jag sent ute. Jag slutade jobba kl 19 och hoppade på tåget till Köpenhamn 19.36. Steg av vid Kastrup och tog tunnelbanan till Amager. I det lätta snöfallet virrade jag bort mig lite, men kom bara lite försenad till Beta. Så går det när man är övermodig och inte orkar kolla kartan innan man åker.
Första förbandet Ken Mode fick mig att känna att jag kunde ha stressat lite mindre för att ta mig över sundet. Musiken var väl ok som bäst, men sången.. Sången! Blandningen av growl och skriksång, ibland i samma mening. Jag säger Nej tack! Kvällens andra band, Circle takes the square, såg jag bara en låt med. Det var inte bra på nåt sätt, flummigt och tråkigt. Det är inte ofta jag aktivt undviker att se ett band på en spelning. Jag tycker att man ska ge alla en chans, men ibland står man helt enkelt inte ut.
Kylesa måste vara ett av sin genres mest enträget turnerande band. Förra året såg jag dem tre gånger. I början av spelningen på Beta tänkte jag att bandet såg ut som jag själv stod och kände mig efter en 10,5 h lång arbetsdag- slutkörd och sliten. Efter en lite avvaktande början tog det sig allt eftersom bandet och även publiken kom igång. Danskarna är så bra på att bjuda in och ge tillbaka till ett band som levererar. Jag är glad att jag bor så pass nära att jag kan glida över och snylta på deras gästfrihet.
Kanske uppskattade jag Kylesas tunga men popiga Savannah metal mer för några år sedan. Nu skulle jag helst vilja råka stampa sönder keyboarden, men dom är ändå ett av mina absoluta favoritband. Och ja, jag <3 laura! 4-ever!