Jag lyssnade på Signo Rojos ett år gamla promoalbum innan spelningen och blev helt ivägblåst av hur tungt det lät. Kunde det verkligen vara ett svenskt band som åstadkom en så tajt och svängig doom? Jodå, lite efterforskningar visade att bandet består av fyra killar som bor i Karlshamn. Varför inte liksom, nåt bra ska ju komma från Karlshamn också.
Moriskan har startat en rockklubb som heter Krank. Det är så sjukt välbehövligt och därför blir man lite trött när det bara är 40 pers som samlats för att se en gratisspelning med Signo Rojo. Nog för att det är torsdagkväll och bandet är relativt okänt och Moriskan inte precis har gjort sig känd för att ordna metalspelningar, men lite fler borde ju dykt upp. Man får hoppas att klubbarrangörerna har tålamod med den svårflörtade malmöpubliken och inte låter sig nedslås den här första tiden. Det som slår mig när bandet börjar spela är att de inte alls ser ut som jag tänkt mig. Jag hade tänkt mig några tjocka gubbar som liksom står still och nöter på sina instrument. Men de här killarna ser mera ut som gymnasiekids. Hela stämningen känns faktiskt lite som en skoluppvisning med en lite så där stel stämning. Live låter inte Signo Rojo som på skiva, det känns orutinerat och är lite spretigt och taffligt stundtals, men det som imponerar mest och väger upp alla brister är sången. Otroligt övertygande sångprestation som passar utomordentligt bra med musiken och har drag från så skilda band som baroness och pearl jam. Kanske hade jag önskat en ännu tyngre ljudbild live, det blir lite väl glättigt. Hade gärna ropat ut "spela långsammare"! Allt som allt var det en riktigt trevligt gig. Jag ser gärna bandet igen om nåt år när de förhoppningsvis har spelat ihop sig ännu mera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar