Chelsea Wolfe Debaser

Ja, jag vet. Det blev som det brukar. Jag var så duktig och kollade upp både torsdagens och fredagens band, sen vet jag inte vart tiden tog vägen. Helt plötsligt var det onsdag kväll och jag panikpackade samtidigt som jag youtubade lördagens och söndagens band lite smått hysteriskt. Det är ju inte nåt bra sätt att kolla upp band på, så jag skriver inga omdömen om lördagens och söndagens band. Det skulle bara bli konstigt att göra det nu i efterhand. Det kommer ett inlägg om Roadburn snart. Det är bara ett så stort projekt. Så många band, så många bra band..
Istället skriver jag om Chelsea Wolfe. Jag minns inte vart jag blev tipsad om hennes skiva Apokalypsis, men den har spelats regelbundet här hemma som bakgrundsmusik. Jag såg hennes spelning på Roadburn och blev helt betagen. Därför drog jag till Debaser ikväll för att se henne uppträda på en mindre scen. Min första tanke när jag kom dit var; Guu så många hipsters! Min andra tanke var; Alltså, det här är ju triphop.. Och min tredje tanke var; Jag borde göra en tatuering med uppochnedvända kors! Helt relevanta tankar allihopa.
Ja, Debaser var fyllt av unga hipsters och jag kände mig malplacerad i mina ospetsiga skor. Men Chelsea verkade stortrivas på scenen med en skara dansande poptjejer framför sig. Hela konserten stod jag helt trollbunden. Det var bara så jävla jävla bra. Hon klappades in för ett extranummer och framförde Mer, till en början ensam, för att sedan eskalera i en sista urladdning tillsammans med bandet. Först då inser jag att jag står och gråter. Jag vet inte om jag var ledsen eller glad, jag blev bara så berörd. Musiken är så innerlig och når in någonstans djupt inne i mig. Till känslan av att allting är skit, men det kommer att ordna sig. För det måste det göra.

It's a system full of regret

We wear it on our shoulders

Because someday we'll win

We could be two straight lines in a crooked world

We could be two straight lines in a crooked world

They've created

Saturnalia Temple, Year of the Goat Stengade Köpenhamn

Ja, jävlar var det blev till att ränna på spelningar helt plötsligt. Egentligen borde jag ju vila mig i form inför Roadburn. Men jag kunde inte låta bli att pipa över sundet för att få höra lite fin svensk musik. Jag var precis på väg att missa tåget, och gick fel både en och två gånger till Stengade (vilket är en bedrift eftersom det är i princip bara rakt fram och jag har varit där många gånger innan), så går det när tåget vägrar köra längre än till hovedbanegarden. Väl framme fick jag höra av en dansk som talade svenska att bandet skulle börja 21.15 för att invänta lite mer folk. Ha ha, säger jag. I lokalen var det kanske 20 pers och av dessa kanske 10 betalande. Misären var påtaglig. Klockan hann bli 21.30 och ännu mera innan Saturnalia Temple började spela, men då hade jag hällt i mig lite öl och brydde mig inte längre om danskarnas bristande koll på kvalitetsmusik. Saturnalia Temple spelar doom, satanistisk ondskefull doom, precis som jag gillar det. Vissa skulle säga enformigt och tråkigt, men inte jag. Jag njöt hela spelningen och var glad över att bandet inte var mer sura över publikbeståndet. Sedan blev det mer öl och Year of the Goat. Jag kanske har mobbat närstående som gillar Year of the Goat och kallat det för lågstadiediscomusik. Ni vet, sånt som man dansade tryckare till. Men jävlar var det sex-man starka bandet spelade skiten ur oss. Det var ylande, skälvande, pulserande rock'n'roll. Så jävla jävla bra!

Saturnalia Temple

Om Inkonst Malmö

20.45 ikväll fick jag ett sms, "Har en extraplats på gästlistan, vill du med?". Snabbt som tusan svarade jag, JA, jag vill! och min kväll i soffan blev utbytt mot en doomfest på Inkonst. Jag visste att OM skulle spela i Malmö ikväll, men det kändes lite väl saftigt att betala 180 kr för ett band som inte är nån superfavorit och dessutom ska spela på Roadburn. Jag hade hundra gånger hellre sett Sleep när det begav sig eller High on Fire. Men gratis är gott och 21.10 stod jag redo utanför Inkonst där jag mötte en bra mycket större folkmassa än jag hade trott. Förbandet Flowers Must Die beredde vägen för det som skulle komma med sin lite improviserade jazziga doom. Sen var det då dags för OM och jag måste säga att de levererade. Jag som i vanliga fall blir rastlös efter 15 minuter stod som hypnotiserad i säkert 40 minuter. Sen blev ljudnivån och bristen på syre för påtaglig framme vid scenen, så jag flyttade mig till den bakre delen av lokalen. Där tjattrades det som om det vore ett kafferep och jag konstaterade att folk alltså är fullt villiga att betala 200 spänn för att stå och småprata. Jaja, jag ställde mig i mitten istället och fick både syre och möjlighet att höra musiken. Spelningen var precis lagom lång och även om jag inte var totalt hänförd, så kände jag mig nöjd när jag gick hemåt.

Kuriosa I, jag såg Louise Hoffsten på Inkonst, snälla säg att hon var där för att se OM! Jag kommer ligga sömnlös och undra. Kuriosa II, den malplacerade Reggaemusiken som spelades innan och efter spelningen var bandets mixtape, som de krävde skulle spelas upp. Joråsåatte.

Pre-Roadburn 2012 del II

Då var det dags för fredagens outforskade band.

Svenska Anekdoten spelar finstämd progg och det är väl bra och så. Tyvärr är det inget som jag brukar fastna för och det är inget jag skulle prioritera på en festival med späckat schema. Fast man vet ju aldrig, ibland kan det vara skönt att vila öronen lite, speciellt när man har lyssnat på doom en hel kväll.

AUN ger mig kalla kårar, fast på ett bra sätt. Dock är det också musik som jag hellre lyssnar på hemma i soffan än live. Det här är musik att drömma till. Skulle jag se det här live är risken stor att jag somnar stående. Men om jag får möjlighet glider jag gärna förbi och lyssnar på en låt eller två.

Conan gör mig också sömnig med sin skoningslösa malande drone. Det går så långsamt och det är så jäkla tungt. Det kommer bli svårt att välja mellan Witch och Conan- rock'n'roll eller doom. Just nu lutar det mot Conan ändå för Witch har bara blivit tråkigare med åren. Får helt enkelt se vilket humör jag är på.

Danava svänger. Här har vi äkta 70-tals rock. Otroligt svårt att bedöma på skiva om det är precis så bra som jag önskar eller bara för flummigt. Inte min kopp té fullt ut, men nåt jag gärna kollar in en stund.

Dopethrone är döpta efter Electric Wizards album med samma namn och de spelar så god stoner att det börjar vattnas i munnen på mig. Ännu ett band som jag verkligen verkligen vill se.

Electric Moon spelar lättsinnig musik. Lättsinnig är inget jag identifierar mig med. Det är inget fel på musiken. Men det blir inget, även om de försöker rocka till det ibland. Nej tack, det är lite för intetsägande för min smak, för flummigt och glammigt.

End of Level Boss är lite för runkiga för mig, för mycket gnidande på instrumenten och musiken är för styltig. Dom känns som ett band som skulle kunna improvisera på scenen och det är bara ok i vissa unika fall. Sen gillar jag inte sången heller, men det är ju som vanligt jag som är kinkig.

Farflung beskrivs på Roadburns sida som ett space rockband. Jag vill inte veta vad space rock är för något, för om det låter så här är det inte min grej. Hippiemusik!

Huata har på sig röda kåpor när de spelar live (kanske annars också, vad vet jag). Om jag hinner måste jag nog kolla in deras mässa för att se hur ondskefulla dom egentligen är. Musiken bidrar inte med några större överraskningar, det är doom, inte superbra, men inte dålig på nåt sätt. Hoppas de har mer att komma med än spexiga scenkläder för då kan det bli en fullträff.

Kong kommer jag inte se nejnejnej. Man ska inte blanda musikstilar hej vilt. Det blir inte bra. Den här musiken ger mig huvudvärk på rikt. Tur att jag har annat att se när de spelar, så jag kan undvika det.

Om jag tar mig iväg till festivalområdet tidigt på fredagen så kan jag tänka mig att kolla in Manorexia. Det skulle kunna vara ett schysst sätt att starta festivaldagen med lite kammarmusik. Jag kan absolut uppskatta klassisk musik och speciellt Manorexia som gör det så fantasieggande att det är som att se en film fast utan bild.

Om vi fortsätter på det klassiska temat så spelar Valient Thorr klassisk rock'n'roll. Så jävla gött! Det känns mycket frestande att skita i YOB och istället supa till och se Valient Thorr och Black Breath och festa loss.

Barn Owl spelar skön musik som man kan sova gott till. Jag kommer lyssna mer på dom, men vette tusan om jag kommer se dom live. Det här sortens musik lyssnar jag hellre på hemma i soffan med levande ljus och en bok.

Final var det inte så lätt att hitta på nätet, jag fick gå igenom en djungel av Final Fantasyrelaterade länkar innan jag hittade en video. Det jag till sist fick höra var inte så spännande. Stämningsfullt, men halvtrist.

Psychedelia är ju inte min favoritgenre, som säkert har uppdagats tidigare. Gnod flummar runt och det är ju kul, i typ 5 minuter. Sen blir jag less.

Hexvessel har ett helt unikt uttryck. Jag blir inte klok på det alls. Jag kan inte ens bedöma om jag gillar det eller inte. Eller nä, jag tror inte jag gillar det, men det är intressant och konstig musik. Dock skulle jag antagligen störa ihjäl mig om jag såg en spelning med dem.

Fredagens schema är som följer:

Manorexia
Nachtmystium
Danava
Witch
Conan
Valient Thorr
YOB
Black Breath
Aun
Dopethrone
Huata
Doom

Oathbreaker, The Secret, Rise & Fall på Hemgården

Ja, vad säger man? Måndagkväll på UG kanske. Jag gillar the Secret, jag tycker dom är fräcka. Oathbreaker hade jag inte hört tidigare, men jävlar vad jag blev tagen av deras framträdande! Rise & Fall spelade sån där fin och redig hardcore, som man inte kan låta bli att gilla. Det alla tre banden har gemensamt och det är nog också det enda de har gemensamt är att de är fantastiskt bra, var och en på sitt sätt. Tyvärr, tyvärr, så spelar de på en ungdomsgård (ingen alkoholförsäljning och tyst kl 22) på en måndag. Det säger sig självt att banden inte alls kommer till sin rätt. Lägg sedan till tjorv med ljudet och en seeeeg publik och du får den mest otacksamma spelningen jag varit på i år. Trots detta är det också den spelning där jag har stött på flest vänner med de mest skilda musiksmakerna. Det är väl tjusningen med att sätta upp en kväll med band från olika genrer- att man lockar en blandad publik. Jag var där för The Secret, men gillade Oathbreaker mest, en annan var där för Rise & Fall och avskyr The Secret, medan den tredje åkte från Köpenhamn enbart för att se Oathbreaker och den fjärde åkte för att se The Secret och tyckte att Oathbreaker var tråkiga.
Men förlåt banden. Kom tillbaka snart och spela på, ehm.. jaa. vart skulle det vara? Det finns ju inget bra ställe i Malmö. Vi säger Stengade istället. Kom till Köpenhamn och spela på en fredagkväll på Stengade och jag lovar, vi kommer visa er den uppskattning ni förtjänar!

Pre-Roadburn 2012

Så.. det är knappt två veckor kvar till Roadburn. Jag tänkte ge mig på det jag alltid försöker göra innan jag ska iväg på festival, nämligen lyssna på de band jag inte har koll på. Jag har aldrig lyckats med denna uppgift fullt ut, utan brukar börja lite halvhjärtat, gärna två dagar innan avresa, vilket gör att jag bara hinner med den första dagens band. I år har jag turen att få åka på Roadburn och jag är så sjukt jävla överpeppad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Line-upen är näst intill perfekt och jag kommer gråta blod över att tvinga mig själv att lämna spelningar innan de är slut för att stressa iväg till nästa. Detta bara för att få ut största möjliga dos av metalmusik. Den här taktiken att springa som en skållad råtta mellan spelningarna är inte vacker att se. Jag hade mycket hellre haft personlighetstypen som kunde prioritera vissa spelningar och vara nöjd med det. Istället stressar jag och splittrar jag mig och får aldrig få uppleva gigen som en helhet. Jaja, nog om detta. Nu ska jag inte skjuta upp mitt projekt mera. Tänker att det blir roligt att sen kunna jämföra hur spelningen var med hur jag uppfattade musiken på skiva. OM jag hinner se banden det vill säga. Oftast så ogillar jag band jag lyssnar på för första gången på skiva, medan jag kan uppskatta det mesta om det framförs live.

Första bandet jag inte har lyssnat på är Agalloch:
Jag har lite halvt omedvetet undvikit att lyssna på Agalloch. Jag har fått uppfattningen om att dom spelar musik för mesar, eller nä, men att det är ungefär som Enya fast för metalfantaster. Jag lyssnade på deras The Mantle från 2002 och intrycket är att det här är ju så sjukt tråkigt. Konsten att blanda black metal och pop är det ett fåtal som bemästrar utan att få mig att vilja kräkas. Agallochs folk- blackmetal, post-rockblandning faller mig inte alls i smaken, trots Ingemar Bergmanfilmcitat. Blä!

Om Agalloch är musik för mesar så spelar Ancient VVisdom ännu mildare barnvisor. Men det här tilltalar mig på nåt märkligt sätt. Jag gillar ju hård musik som svänger egentligen, inte ballader. Men ja, jag gillar också konsekventa band, som kör sin grej hela vägen, vilket gör att jag onekligen blir nyfiken på vad det här är för något. Kanske att sången är lite för amerikansk smörrocksaktig, men jag kommer verkligen försöka få se en glimt av detta bandet live. Hoppas på en skön 70-tals stämning, höhö..

För att fortsätta på 70-tals temat- Ancestors! Jag gillar't! Kan dock bli för mycket av det goda, linjen mellan att vara lite mysigt flummigt eller enbart påfrestande är tunn. Det här är ett bra exempel på musik som jag kan lyssna på hemma medan jag håller på med något, men inte pallar med live utan att börja skruva på mig av rastlöshet. Tyvärr. Men det är bara att bita i det sura doomäpplet!

Jag såg Swans spela på Roskilde i somras. När jag stod ensam där i mörkret, trött och tagen av dagens alla spelningar, så blev de äldre herrarnas kontrollerade kaos den mäktigaste konsertupplevelsen. Nu när frontmannen Michael Gira ska uppträda ensam med en akustisk gitarr hoppas jag att jag får möjlighet att bevittna urladdningen. Jag är säker på att den är lika kraftfull när han spelar solo som tillsammans med Swans.

San Fransisco bandet Hammers of Misfortune hade jag inte heller hört talas om förut. Men det har jag nu och jag kan säga att jag inte kommer att se deras spelning på Roadburn. Lyssnade igenom deras senaste album 17th street och det var med nöd och näppe jag stod ut att lyssna på hela skivan. Det är för glättigt, för glammigt och för fjantigt.

Horisont däremot, där har vi ett band som känns lovande. Svängig och proggigt, både på svenska och engelska, låter de som Dundertåget och det är inte alls dåligt. Kan tänka mig att ta en öl och känna in festivalstämningen tillsammans med Horisont. Även om namnet får mig att fnissa för mig själv när jag påminns om en frisörsalong i min hemstad med namnet Hårizont.

Va fan Killing Joke! Det här är ingen synthfestival!. Nä, det här förtränger jag på direkten. Dom låter som ett dåligt Depeche Mode. Ja, jag gillar Depeche Mode, alltså har jag rätt att dissa. Jag har inget emot synthmusik och jag fattar att det här är ett band som funnits i en halv evighet och inspirerat massor av band. Men nä, det är inte min kopp té. Kanske, kanske om jag är jättefull och danssugen.

La Otracina låter som psykedelisk jazz.. jag är inte superstort fan av endera genren, så jag missar nog deras spelning. Ehhhh...

Lord Vicar spelar välsmakande traditionell doom, tungt och hårt och långsamt. Tyvärr så gillar jag inte sången, men jag gör ju sällan det när det är "riktig" sång. Det blir snabbt tråkigt och är lite för lättsmält för att jag ska hålla engagemanget uppe nån längre stund.

Orchid har svänget som Lord Vicar saknar och mer sväng vinner alltid. Orchid låter som att de kommit ur en tidsmaskin från 70-talet och precis spelat ett gig tillsammans med Black Sabbath. Det här går bara inte att motstå!

Men om jag skulle tvingas välja mellan Orchid och Saturnalia Temple så vinner de senare. Det här bandet är kanske det som av de tre senaste  recensionerna passar min smak allra bäst. Det är smutsig doom, svärtad och plågad. Doom när den är som bäst! Det här bandet måste jag se! De turnerar med Year of the Goat just nu och spelar på Stengade den 9:e. Frestande att gå på det giget också.

Sigiriya alltså! Det här är fan rock'n'roll på riktigt. Fan vad man blir på bra humör! De sista två banden gjorde mig glatt överraskad. Blir en fullspäckad torsdag!

Så världens längsta inlägg.

Mitt schema för torsdagen:
Horisont
Year of the Goat
Michael Gira
Saturnalia Temple
Christian Mistress
OM
Red Fang
Ancient VVisdom
Orchid
Black Tusk
Chelsea Wolfe
Sigiriya

Signo Rojo Moriskan Malmö

Jag lyssnade på Signo Rojos ett år gamla promoalbum innan spelningen och blev helt ivägblåst av hur tungt det lät. Kunde det verkligen vara ett svenskt band som åstadkom en så tajt och svängig doom? Jodå, lite efterforskningar visade att bandet består av fyra killar som bor i Karlshamn. Varför inte liksom, nåt bra ska ju komma från Karlshamn också.
Moriskan har startat en rockklubb som heter Krank. Det är så sjukt välbehövligt och därför blir man lite trött när det bara är 40 pers som samlats för att se en gratisspelning med Signo Rojo. Nog för att det är torsdagkväll och bandet är relativt okänt och Moriskan inte precis har gjort sig känd för att ordna metalspelningar, men lite fler borde ju dykt upp. Man får hoppas att klubbarrangörerna har tålamod med den svårflörtade malmöpubliken och inte låter sig nedslås den här första tiden. Det som slår mig när bandet börjar spela är att de inte alls ser ut som jag tänkt mig. Jag hade tänkt mig några tjocka gubbar som liksom står still och nöter på sina instrument. Men de här killarna ser mera ut som gymnasiekids. Hela stämningen känns faktiskt lite som en skoluppvisning med en lite så där stel stämning. Live låter inte Signo Rojo som på skiva, det känns orutinerat och är lite spretigt och taffligt stundtals, men det som imponerar mest och väger upp alla brister är sången. Otroligt övertygande sångprestation som passar utomordentligt bra med musiken och har drag från så skilda band som baroness och pearl jam. Kanske hade jag önskat en ännu tyngre ljudbild live, det blir lite väl glättigt. Hade gärna ropat ut "spela långsammare"! Allt som allt var det en riktigt trevligt gig. Jag ser gärna bandet igen om nåt år när de förhoppningsvis har spelat ihop sig ännu mera.