Chelsea Wolfe Debaser

Ja, jag vet. Det blev som det brukar. Jag var så duktig och kollade upp både torsdagens och fredagens band, sen vet jag inte vart tiden tog vägen. Helt plötsligt var det onsdag kväll och jag panikpackade samtidigt som jag youtubade lördagens och söndagens band lite smått hysteriskt. Det är ju inte nåt bra sätt att kolla upp band på, så jag skriver inga omdömen om lördagens och söndagens band. Det skulle bara bli konstigt att göra det nu i efterhand. Det kommer ett inlägg om Roadburn snart. Det är bara ett så stort projekt. Så många band, så många bra band..
Istället skriver jag om Chelsea Wolfe. Jag minns inte vart jag blev tipsad om hennes skiva Apokalypsis, men den har spelats regelbundet här hemma som bakgrundsmusik. Jag såg hennes spelning på Roadburn och blev helt betagen. Därför drog jag till Debaser ikväll för att se henne uppträda på en mindre scen. Min första tanke när jag kom dit var; Guu så många hipsters! Min andra tanke var; Alltså, det här är ju triphop.. Och min tredje tanke var; Jag borde göra en tatuering med uppochnedvända kors! Helt relevanta tankar allihopa.
Ja, Debaser var fyllt av unga hipsters och jag kände mig malplacerad i mina ospetsiga skor. Men Chelsea verkade stortrivas på scenen med en skara dansande poptjejer framför sig. Hela konserten stod jag helt trollbunden. Det var bara så jävla jävla bra. Hon klappades in för ett extranummer och framförde Mer, till en början ensam, för att sedan eskalera i en sista urladdning tillsammans med bandet. Först då inser jag att jag står och gråter. Jag vet inte om jag var ledsen eller glad, jag blev bara så berörd. Musiken är så innerlig och når in någonstans djupt inne i mig. Till känslan av att allting är skit, men det kommer att ordna sig. För det måste det göra.

It's a system full of regret

We wear it on our shoulders

Because someday we'll win

We could be two straight lines in a crooked world

We could be two straight lines in a crooked world

They've created