Så.. det är knappt två veckor kvar till Roadburn. Jag tänkte ge mig på det jag alltid försöker göra innan jag ska iväg på festival, nämligen lyssna på de band jag inte har koll på. Jag har aldrig lyckats med denna uppgift fullt ut, utan brukar börja lite halvhjärtat, gärna två dagar innan avresa, vilket gör att jag bara hinner med den första dagens band. I år har jag turen att få åka på Roadburn och jag är så sjukt jävla överpeppad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Line-upen är näst intill perfekt och jag kommer gråta blod över att tvinga mig själv att lämna spelningar innan de är slut för att stressa iväg till nästa. Detta bara för att få ut största möjliga dos av metalmusik. Den här taktiken att springa som en skållad råtta mellan spelningarna är inte vacker att se. Jag hade mycket hellre haft personlighetstypen som kunde prioritera vissa spelningar och vara nöjd med det. Istället stressar jag och splittrar jag mig och får aldrig få uppleva gigen som en helhet. Jaja, nog om detta. Nu ska jag inte skjuta upp mitt projekt mera. Tänker att det blir roligt att sen kunna jämföra hur spelningen var med hur jag uppfattade musiken på skiva. OM jag hinner se banden det vill säga. Oftast så ogillar jag band jag lyssnar på för första gången på skiva, medan jag kan uppskatta det mesta om det framförs live.
Första bandet jag inte har lyssnat på är Agalloch:
Jag har lite halvt omedvetet undvikit att lyssna på Agalloch. Jag har fått uppfattningen om att dom spelar musik för mesar, eller nä, men att det är ungefär som Enya fast för metalfantaster. Jag lyssnade på deras The Mantle från 2002 och intrycket är att det här är ju så sjukt tråkigt. Konsten att blanda black metal och pop är det ett fåtal som bemästrar utan att få mig att vilja kräkas. Agallochs folk- blackmetal, post-rockblandning faller mig inte alls i smaken, trots Ingemar Bergmanfilmcitat. Blä!
Om Agalloch är musik för mesar så spelar Ancient VVisdom ännu mildare barnvisor. Men det här tilltalar mig på nåt märkligt sätt. Jag gillar ju hård musik som svänger egentligen, inte ballader. Men ja, jag gillar också konsekventa band, som kör sin grej hela vägen, vilket gör att jag onekligen blir nyfiken på vad det här är för något. Kanske att sången är lite för amerikansk smörrocksaktig, men jag kommer verkligen försöka få se en glimt av detta bandet live. Hoppas på en skön 70-tals stämning, höhö..
För att fortsätta på 70-tals temat- Ancestors! Jag gillar't! Kan dock bli för mycket av det goda, linjen mellan att vara lite mysigt flummigt eller enbart påfrestande är tunn. Det här är ett bra exempel på musik som jag kan lyssna på hemma medan jag håller på med något, men inte pallar med live utan att börja skruva på mig av rastlöshet. Tyvärr. Men det är bara att bita i det sura doomäpplet!
Jag såg Swans spela på Roskilde i somras. När jag stod ensam där i mörkret, trött och tagen av dagens alla spelningar, så blev de äldre herrarnas kontrollerade kaos den mäktigaste konsertupplevelsen. Nu när frontmannen Michael Gira ska uppträda ensam med en akustisk gitarr hoppas jag att jag får möjlighet att bevittna urladdningen. Jag är säker på att den är lika kraftfull när han spelar solo som tillsammans med Swans.
San Fransisco bandet Hammers of Misfortune hade jag inte heller hört talas om förut. Men det har jag nu och jag kan säga att jag inte kommer att se deras spelning på Roadburn. Lyssnade igenom deras senaste album 17th street och det var med nöd och näppe jag stod ut att lyssna på hela skivan. Det är för glättigt, för glammigt och för fjantigt.
Horisont däremot, där har vi ett band som känns lovande. Svängig och proggigt, både på svenska och engelska, låter de som Dundertåget och det är inte alls dåligt. Kan tänka mig att ta en öl och känna in festivalstämningen tillsammans med Horisont. Även om namnet får mig att fnissa för mig själv när jag påminns om en frisörsalong i min hemstad med namnet Hårizont.
Va fan Killing Joke! Det här är ingen synthfestival!. Nä, det här förtränger jag på direkten. Dom låter som ett dåligt Depeche Mode. Ja, jag gillar Depeche Mode, alltså har jag rätt att dissa. Jag har inget emot synthmusik och jag fattar att det här är ett band som funnits i en halv evighet och inspirerat massor av band. Men nä, det är inte min kopp té. Kanske, kanske om jag är jättefull och danssugen.
La Otracina låter som psykedelisk jazz.. jag är inte superstort fan av endera genren, så jag missar nog deras spelning. Ehhhh...
Lord Vicar spelar välsmakande traditionell doom, tungt och hårt och långsamt. Tyvärr så gillar jag inte sången, men jag gör ju sällan det när det är "riktig" sång. Det blir snabbt tråkigt och är lite för lättsmält för att jag ska hålla engagemanget uppe nån längre stund.
Orchid har svänget som Lord Vicar saknar och mer sväng vinner alltid. Orchid låter som att de kommit ur en tidsmaskin från 70-talet och precis spelat ett gig tillsammans med Black Sabbath. Det här går bara inte att motstå!
Men om jag skulle tvingas välja mellan Orchid och Saturnalia Temple så vinner de senare. Det här bandet är kanske det som av de tre senaste recensionerna passar min smak allra bäst. Det är smutsig doom, svärtad och plågad. Doom när den är som bäst! Det här bandet måste jag se! De turnerar med Year of the Goat just nu och spelar på Stengade den 9:e. Frestande att gå på det giget också.
Sigiriya alltså! Det här är fan rock'n'roll på riktigt. Fan vad man blir på bra humör! De sista två banden gjorde mig glatt överraskad. Blir en fullspäckad torsdag!
Så världens längsta inlägg.
Mitt schema för torsdagen:
Horisont
Year of the Goat
Michael Gira
Saturnalia Temple
Christian Mistress
OM
Red Fang
Ancient VVisdom
Orchid
Black Tusk
Chelsea Wolfe
Sigiriya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar